Berättelser

Arkiater Risto Pelkonen: ”Att äldre utgör en så stor del av dem som är i behov av mathjälp är tragiskt.”

Arkiater Risto Pelkonen kom på Gemensamt Ansvars begäran upp med ett recept för ett bra liv som äldre. Redan inledningsvis vill Risto Pelkonen, 89, ifrågasätta hela äldre- eller åldringskonceptet. ”Alldeles som om gamla människor var något helt väsensskilt från unga. Vi är alla ett. Åldrandet är en gåva, men det kan ta på krafterna. Ju […]

Läs mer »
Arkkiatri Risto PelkonenArkiater Risto Pelkonen kom på Gemensamt Ansvars begäran upp med ett recept för ett bra liv som äldre.

Redan inledningsvis vill Risto Pelkonen, 89, ifrågasätta hela äldre- eller åldringskonceptet.

”Alldeles som om gamla människor var något helt väsensskilt från unga. Vi är alla ett. Åldrandet är en gåva, men det kan ta på krafterna. Ju längre man lever, desto mer sjukdomar hinner man få.

Pelkonen anser att ett gott liv – i vilken ålder som helst – innefattar modet att göra det som är möjligt och sinnesnärvaro nog att acceptera det man inte kan påverka.

”Man måste vara både modig och ödmjuk.”

Hemmet är rätt plats för en gammal människa

Pelkonen är en stark förespråkare för att bo hemma så länge det alls går.

Som ordspråket säger: ”Egen härd är guld värd”. Om man får den service man behöver klarar man sig hemma även om man är i dåligt skick. Tillgänglighet är viktigt både i hemmet och i vardagsmiljön. Diskriminering tär på hälsan och livsglädjen.”

Äldre måste få möjlighet att delta i beslutsfattande som påverkar dem själva, betonar Pelkonen. Att främja tillgängligheten är samhällets ansvar. Där har äldreråden en viktig roll.

”När det blir dags för långtidsvård ska också den vara hemliknande.”

Äldre hör inte hemma i matköer

Att äldre utgör en så stor del av dem som är i behov av mathjälp ser Pelkonen som tragiskt.

”Att behöva förlita sig på brödkön är en förnedrande erfarenhet för vem som helst. Ingen går dit för att träffa bekanta. Det är bristen och hungern som driver en dit. Statistiken vittnar om att många gamla människor lever i fattigdom. När fattigdom och ensamhet går hand i hand är hoppet och ett meningsfullt liv långt borta. Det är också det som årets Gemensamt Ansvar handlar om.

Ta till exempel läkemedel för att behandla sjukdomar. De kan få ekonomin att gå på minus för vem som helst.

”Sant. Det bästa sättet att påverka läkemedelspriserna är att minska självriskandelen. För många äldre är det den höga självrisken som tar även de sista slantarna.”

Pelkonen anser att de äldres trånga livsrum kan förbättras med samhälleliga stödfunktioner. Först måste man dock hitta de äldre som är i behov av sjukvård, social trygghet och omsorg.

”En klart namngiven aktör måste ha helhetsansvaret för den äldre befolkningens välmående och servicesystemens funktion i den egna kommunen eller staden. Alla har rätt till tillräcklig vård och omsorg”, efterlyser Pelkonen och fortsätter: ”På många ställen sköts dessa saker redan bra.”

Var du med dig själv, som en del av gruppen.

Pelkonen anser att ett gott liv är det att man trivs med sig själv, att man hör till ett sammanhang och att man kan göra något för någon annan.

”Människan lever genom andra människor Ofrivillig ensamhet gör ingen gott. Grunden till ett gott liv ligger i interaktionen mellan gamla och unga.”

”När de unga lämnar hemknutarna och flyttar till städerna för att studera och skapa sin egen tillvaro, blir gamlingarna kvar på hemorten. Ensamma.”

”Frivilligarbetet, äldreråden och församlingarna spelar en mycket viktig roll när det gäller att bekämpa ensamheten. Också här är det fråga om ett samhällsansvar.”

EFTERORD: ”Ålderdomen är en skattkista”

”Jag är evigt tacksam över att ha fått leva så här länge. Det går bra att vara gammal när man är förhållandevis frisk. Man får betrakta den omgivande och den egna inre världen i lugn och ro med hjälp av den tysta kunskap som erfarenheten gett en. Jag lever. Jag har sett och hört mycket och mist många. Det här är min ålderdom.

Det är glädjande att äldre respekteras ute på gator och torg. Alltid möter man omtänksamma människor. Respekt för ålderdomen är en väsentlig del av den värdefulla tradition som överförs från en generation till nästa.”

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De äldre i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/3294.

 

Virpi Miettinen: ”Kontot är ofta helt tomt i slutet av månaden.”

VIRPI MIETTINEN, 74, från Borgå blev känd som Miss Finland 1965. Missåret och den 50-åriga karriär som följde tog henne runt om i världen. ”Jag var ambitiös i mitt yrke. För att hållas så smal som arbetet krävde tog jag bantningspiller som läkaren skrev ut. Till slut gjorde de mig sjuk och sex år av […]

Läs mer »

VIRPI MIETTINEN, 74, från Borgå blev känd som Miss Finland 1965. Missåret och den 50-åriga karriär som följde tog henne runt om i världen.

”Jag var ambitiös i mitt yrke. För att hållas så smal som arbetet krävde tog jag bantningspiller som läkaren skrev ut. Till slut gjorde de mig sjuk och sex år av mitt liv var ett enda kaos. Sen blev jag helt nykter och kom till tro och det räddade mitt liv.”

Under 1990-talets recession kollapsade Miettinens ekonomi till följd av ett lån hon gått i borgen för och som hon hamnade betala. Bostaden, hennes besparingar och livsverk så långt gick upp i rök.

”Med stöd från en väninna i bankbranschen ansökte jag om skuldsanering, som jag klarade av på tre år. En börda lyftes från mina axlar, men situationen som mindre bemedlad blev bestående.”

”Då i tiderna såg man inte modellarbete som ett yrke, så det var först mot slutet av min karriär som jag tjänade in någon pension. Efter att jag blev pensionär har jag också blivit bekant med mathjälpen.”

”Jag är ändå tacksam över min nuvarande situation. Mitt största glädjeämne förutom barnbarnen är oljemålning, en hobby som jag tagit upp i vuxen ålder.  När jag betraktade skymningen här nyligen förundrade jag mig över vilken duktig konstnär Gud är. För närvarande är ensamheten det kanske det svåraste i livet, och den är extra påtaglig under coronatiden. Men det är ju något som alla vi äldre upplevt.”

DOKUMENTÄRVIDEO: Fattigdomen överraskade Virpi Miettinen.  Fattigdomen kom som en överraskning för Miss Suomi 1965, Virpi Miettinen. Virpi förlorade sitt livsverk på grund av sjukdom, misslyckade relationer och att hon gick i borgen för ett lån. Virpi har funnit ljus i konsten och genom att hjälpa andra.

 

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De äldre i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/3294.

 

Att vara mormor iUganda: 5,25 euro i månaden till mat  

Fattigdom är den största utmaningen för de äldre kongoleser som slagit sig ner i Uganda. MARIA, 67, bor i flyktingbosättningen Kyaka i Uganda med sina två barnbarn, Anarite 8 år och Sylvester 10 år. De flydde till Uganda undan våldsamheterna i Kongo 2018. Marias make och två söner dog i oroligheterna och Maria vet inte […]

Läs mer »

Maria Nyirambagazohe

Fattigdom är den största utmaningen för de äldre kongoleser som slagit sig ner i Uganda.

MARIA, 67, bor i flyktingbosättningen Kyaka i Uganda med sina två barnbarn, Anarite 8 år och Sylvester 10 år.

De flydde till Uganda undan våldsamheterna i Kongo 2018. Marias make och två söner dog i oroligheterna och Maria vet inte var dottern, som är mamma till barnbarnen, befinner sig. Eller om hon ens lever.

Maria tar ensam hand om sina barnbarn. Hon har svåra smärtor och har därför svårt att utföra hushållsarbete. Barnen blir tvungna att göra det mesta av hemsysslorna. Marias hushåll får 21 000 ugandiska shilling, dvs. cirka 5,25 euro och med den summan kan man köpa till exempel 8 kilo majsmjöl eller samma mängd bönor, eller 1,5 kilo kött. Det råder ständigt brist på näring.

“Jag tänker på min familj varje dag. Barnen frågar när de kommer att få träffa sin mamma igen.

Kyrkans Utlandshjälp KUH arbetar i Uganda och i synnerhet i flyktingbosättningarna med hjälp av medel från Gemensamt Ansvar. Nödhjälp ges till de allra värst utsatta katastrofoffren, oavsett ålder, bakgrund eller kön. Dessutom stöder KUH barns och ungas skolgång i flyktingbosättningarna. Att barn och unga får utbilda sig och får inkomster stöder hela familjen och familjens äldre och därigenom hela gemenskapens framtid.

Uganda erbjuder skydd för mer än en miljon flyktingar som flytt konflikter i sina hemländer. Till Uganda kommer man för att söka skydd från Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo, Somalia, Rwanda och Burundi.

Gemensamt Ansvar 2021 -DOKUMENTÄRVIDEO:  Mormors oro för barnen. Maria bor med sina två barnbarn i en flyktingbosättning i Uganda. I den utmanande vardagen råder det brist på både mat och medicin, men barnens skolgång ger henne hopp.

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De äldre i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/3294.

 

Bättre i skolan än hemma

14-åriga Elijah Namenyen Lolemwo tog senaste vår examen från grundskolan samtidigt som sin äldre bror. ─ Jag blev tvungen att berätta för pojkarna att jag inte på något sätt kunde få ihop pengar så att de båda kunde fortsätta studera på gymnasiet. Jag blev tvungen att välja och jag tänkte att den äldsta sonen stod […]

Läs mer »

14-åriga Elijah Namenyen Lolemwo tog senaste vår examen från grundskolan samtidigt som sin äldre bror. ─ Jag blev tvungen att berätta för pojkarna att jag inte på något sätt kunde få ihop pengar så att de båda kunde fortsätta studera på gymnasiet. Jag blev tvungen att välja och jag tänkte att den äldsta sonen stod först i tur, berättar Elijahs mamma Teresia Aliper.

Elijahs bror började på gymnasiet i höstas och Elijah blev uppmanad av sin mamma att gå tillbaka till sin gamla skola.  ─ Jag tycker det är bättre att pojken är i skolan och inte bara här hemma.

Elijah började om i sjätte klass och det verkar inte bekomma honom. – Studierna är nu lättare eftersom jag redan har gått igenom de här sakerna en gång.

Elijahs familj fick tidigare sin försörjning från boskapsuppfödning, liksom nästan alla invånare i den mycket fattiga Turkana-provinsen i nordvästra Kenya. Men familjen förlorade alla sina djur till boskapstjuvar. ─ De dödade också min man och jag blev ensam med fem barn. Då beslöt jag mig för att flytta närmare staden, berättar Teresia.

Elijah minns att fadern inte tyckte om tanken på att barnen skulle gå i skola. ─ Han sa att något hemskt kommer att hända oss om vi går i skolan. Pappa hade velat att jag skulle ha vallat djur. Men mamma krävde att jag måste gå i skola, minns Elijah.

Brytningstiden mellan en traditionell herdekultur och en världsbild som värderar utbildning syns mycket tydligt i regionen. Torka till följd av klimatförändringen har gjort boskapsuppfödning till en mycket osäker näring. Det finns inte tillräckligt med vatten och färskt bete för djuren och de svälter därför ihjäl. Kor och getter producerar inte längre mjölk som förut och man kan inte äta köttet från ett djur som dött. Många föräldrar ser utbildning som det enda sättet för barn och unga har att klara sig och få ett bättre liv.

Elijahs mamma beskriver sonen som flitig och intelligent. ─ Jag kan inte komma ihåg att han någonsin skulle ha misslyckats i ett prov. Att göra sammanfattningar och repetera saker hjälper en att minnas, säger Elijah. − Eftersom vi inte har el hemma försöker jag se till att ta mig tid och hinna göra läxorna före solnedgången.

Eftersom brodern studerar vid en internatskola har Elijah som familjens äldsta barn ett stort ansvar. Före och efter skolan hjälper Elijah sin mamma med hushållsarbetet, han hämtar vatten och letar efter ved. Vedförsäljning är familjens enda inkomstkälla. Dessutom hämtar han vatten åt en annan familj mot en liten ersättning.

Elijah gillar samhällslära och skulle en dag vilja arbeta som lärare. – Jag tror att jag skulle få barnen att förstå saker och jag kan också hålla disciplin i klassen. Om det blir ledig tid över brukar Elijah spela fotboll med sina kompisar i den uttorkade flodfåran.

Mamman har tre levnadsregler för sina barn. Förlita er på Guds hjälp, studera flitigt så att ni får ett bra jobb och skada aldrig någon annan.

Foto: Tatu Blomqvist / FCA

Drömyrket sprider ljus i livet

Oonas barndom var inte lätt. Mamman var likgiltig och frånvarande och behandlade inte sina barn väl. Det rådde brist på allt och hungern var närvarande så gott som dagligen. – Man fick inte själv ta någonting ur kylskåpet och många gånger blev jag tvungen att stå i brödkö, eftersom det inte fanns några andra alternativ, […]

Läs mer »

Oonas barndom var inte lätt. Mamman var likgiltig och frånvarande och behandlade inte sina barn väl. Det rådde brist på allt och hungern var närvarande så gott som dagligen. – Man fick inte själv ta någonting ur kylskåpet och många gånger blev jag tvungen att stå i brödkö, eftersom det inte fanns några andra alternativ, berättar Oona.

Ända sedan Oona var liten var hon strängt förbjuden att berätta något om sina hemförhållanden för någon utomstående. – Ingen märkte vår nöd för vi var snälla och skötsamma och vi störde ingen. Det var först i gymnasiet som Oona vågade sig till skolpsykologen och så småningom började berätta om sitt liv.

Psykologen ansåg att en barnskyddsanmälan måste göras och med barnskyddets hjälp fick Oona möjlighet att stå på egna ben. Hon fann sin framtidsdröm: att träna djur. Studierna för yrkesexamen krävde dock arbetslivserfarenhet eller avläggandet av en avgiftsbelagd förberedande utbildning.

Oonas dröm om att bli djurtränare hade kunnat förbli bara en dröm om hon inte hade fått bidrag för den förberedande utbildningen via församlingens diakoniarbete. – Jag är väldigt, väldigt tacksam för den hjälp jag har fått från församlingen. Det har gjort att jag kunnat få mitt drömyrke och det ljus jag nu har i min vardag.

Foto: Ville Räty / Kuutti Rocks Oy

 

Bettys stora hjärta

I nordvästra Kenya i området Turkana bor 16-åriga Betty Akori Lochondo som ensam tar hand om sin gamla mormor och sin 3-åriga son. – Mormor har uppfostrat mig och hon är som en mamma för mig. Min egen familj behandlade mig inte väl, säger Betty. Mormors hydda står på sned och håller nästan på att […]

Läs mer »

I nordvästra Kenya i området Turkana bor 16-åriga Betty Akori Lochondo som ensam tar hand om sin gamla mormor och sin 3-åriga son. – Mormor har uppfostrat mig och hon är som en mamma för mig. Min egen familj behandlade mig inte väl, säger Betty. Mormors hydda står på sned och håller nästan på att rasa ihop, men Betty försöker sitt bästa.

På morgonen tvättar hon sin son och hjälper sin mormor med morgonbestyren. Om de har något att äta förbereder Betty en liten måltid innan hon går till skolan. – Min mamma tar ibland hand om min son när jag är i skolan, men Brighton är också så fäst vid mormor att han gärna är med henne. Mormors ben bär inte längre, men kusinerna som bor i närheten hjälper mormor om dagarna med att ta hand om pojken.

– Under skolloven arbetar jag så mycket som möjligt för att kunna ta hand om min familj. Under skolåret är det svårare. Om vi inte har något så försöker jag också hitta något litet arbete om kvällarna. Jag tvättar kläder eller lagar mat åt andra människor och det får jag lite pengar för. Betty tycker om matlagning. Om hon inte skulle behöva tänka på pengar skulle hon tillreda en måltid av spagetti och höna.

Mormor Namoe Jalinga beskriver Betty som väldigt omtänksam. När den heta sanden bränner mormors fot lägger Betty sin egen sandal under den. När mormor är trött lyfter flickan henne i sina armar, hjälper henne att lägga sig ner och erbjuder vatten. Hon talar tydligt och med högre röst så att mormor ska höra bättre. En större ömhet är svår att föreställa sig.

Enligt områdets nomadtraditioner gifte sig Betty väldigt ung. Mannen behandlade henne dåligt och Betty återvände till sin mormor. – När jag fick ett barn trodde jag att jag var vuxen. Lärarna i min nuvarande skola övertalade mig ändå att återvända till skolan, säger Betty. – Jag är bara i femte klass i grundskolan, men de sa att åldern inte har någon betydelse. Huvudsaken är   att du återvänder till skolan och koncentrerar dig på att lära dig.

Det har Betty försökt göra. Mest tycker hon om matematik och eftersom hon är en effektiv elev hinner hon oftast göra läxorna redan under skoldagen på de längre rasterna.

– I skolan upplever jag att samtalen på tu man hand med de kvinnliga lärarna är det allra viktigaste. De uppmuntrar mig att försöka mitt bästa och att fortsätta skolgången så att jag ska kunna uppnå mina drömmar. I framtiden vill jag arbeta som lärare. Inne i den lutande hyddan har den lilla pojken Brighton kurat ihop sig i mormors famn.

Foto: Tatu Blomqvist / FCA

Från skygg flicka till stark ung kvinna

”Redan som 8-åring visste jag att jag vill gå med i scouterna så fort som möjligt, trots att jag inte kände någon scout sedan tidigare. Nu, över tio år senare, skulle jag när som helst vara beredd att fatta samma beslut, för den där lilla flickans beslut har jag aldrig ångrat. Jag är säker på […]

Läs mer »

”Redan som 8-åring visste jag att jag vill gå med i scouterna så fort som möjligt, trots att jag inte kände någon scout sedan tidigare. Nu, över tio år senare, skulle jag när som helst vara beredd att fatta samma beslut, för den där lilla flickans beslut har jag aldrig ångrat.

Jag är säker på att jag inte hade fått uppleva så många olika saker med någon annan hobby. Jag har lärt känna många nya, fantastiska människor, tagit steget ut ur min bekvämlighetszon och lärt mig färdigheter som hjälper mig klara av vilken situation som helst. Förutom att jag sprungit omkring i ösregn över 700 kilometer hemifrån tillsammans med över 10 000 scouter och sovit i tält under sommarens värsta åskväder har jag också sjungit låten Kun tänään lähden på Tammerfors järnvägsstation med drygt tjugo personer jag träffat för första gången två dagar tidigare.

Tröstande axel, lyssnande öron

Även om jag är bekväm av mig har jag testat mina yttersta gränser genom att vandra tiotals kilometer trots hemlängtan. Jag har också överraskat mig själv genom att inte känna mig rädd eller obekväm sittande vid lägerelden på en okänd holme. Jag kände mig inte heller jäktad som jag brukar. Jag kände att jag gärna stannat längre i det ögonblicket, som om jag återfått något jag länge saknat.

Det bästa med scouterna har ändå varit de människor som jag fått sitta med på ett tak mitt i skogen för att spänt höra hockey-VM avgöras i radio, som jag legat med i en gammal buss iklädd en gul overall som assistent i en flygolycksövning, och som jag skrattat mig fördärvad med åt roliga minnen medan vi planerat liknande äventyr för framtiden. De där människorna som inte lämnat mig ensam när alla andra gjort det.

I scouterna har jag aldrig varit den ”plugghäst” eller ”tjockis” jag varit för största delen av de människor som fanns i min vardag särskilt under åren i slutet av lågstadiet och början av högstadiet.  I de värsta och mest desperata stunderna har jag funnit en tröstande axel, lyssnande öron och en hand som hjälpt mig upp från bottnen gång på gång.

I scouterna har jag varit flickan som vet vad man ska göra till exempel när man är rädd för getingar, och jag har fått förverkliga och utveckla mig själv precis som jag är utan att känna mig ett dugg sämre än någon annan. Jag har varit en av de andra – en del av gruppen. Jag har klarat, kunnat och fått göra och pröva på mer än jag annars skulle ha vågat utan att någon också i den situationen kommit och talat om för mig hur dålig jag är.

I scouterna är jag viktig

I scouterna har jag fått känna mig viktig, betydelsefull och värdefull. Jag har fått känna att det jag gör spelar en roll. När jag gick i nian och tillsammans med en vän började leda en scoutgrupp som samlades varje vecka, sju underbara tjejer, visste jag att jag tagit emot ett ansvarsfullt uppdrag. Ett uppdrag som anförtrotts just mig, eftersom man litade på att jag klarar av det. När sju par ögon väntar sig att du kan, ger råd och stödjer får du också själv lära dig att ta ansvar på ett helt nytt sätt.

Jag blev ändå inte den där modersfiguren som förutser att mjölkkartongen strax kommer att välta om hon inte flyttar undan den. Jag blev det pålitliga stöd och den trygga person som föräldrarna vågade släppa ut sina barn i skogen med för att prata, sjunga och växa upp lite varje gång vi på natten försökte få igång kaminen tillsammans för att inte behöva frysa på morgonen. Jag lärde mig att schemalägga, ta hand om andra, hantera flera saker samtidigt, vara en förebild för andra, göra mitt bästa och vara lite mera äventyrlig. Dessa färdigheter har jag haft nytta av i skolan, när jag sökt jobb och när jag arbetat i några år redan – och vem vet vad framtiden för med sig?

Vissa dagar känner jag att jag inte vet vad jag skulle göra utan scouterna. Om jag hade orkat med att bli mobbad under nästan hela grundskolan kommer jag aldrig att få veta, men stödet från mina scoutkompisar – såväl barn och vuxna som personer i samma ålder – var oersättligt då och är det fortfarande. För tillfället studerar jag i gymnasiet, och förutom mycket annat är jag också vice styrelseordförande för skolans elevkår. Jag vet att jag klarar det enbart tack vare det självförtroende och de organiserings- och problemlösningsfärdigheter jag fått genom scouterna.

Scouterna har varit ett äventyr som hjälpt mig växa som människa. Jag är glad över att kunna säga att äventyret ännu inte är över”.

Anna Enbuske

 

Anni skickar det goda vidare

20-åriga Annis scoutkarriär började redan vid sex års ålder hos vargungarna. Anni som drömmer om att jobba med unga hjälper gärna handikappscouter som behöver särskilt stöd till exempel på läger. – Jag vill hjälpa handikappscouterna för att jag vill skicka goda handlingar vidare, berättar Anni. Hon vet av egen erfarenhet hur det känns att behöva […]

Läs mer »

20-åriga Annis scoutkarriär började redan vid sex års ålder hos vargungarna. Anni som drömmer om att jobba med unga hjälper gärna handikappscouter som behöver särskilt stöd till exempel på läger. – Jag vill hjälpa handikappscouterna för att jag vill skicka goda handlingar vidare, berättar Anni.

Hon vet av egen erfarenhet hur det känns att behöva hjälp. Hennes längd på 135 centimeter har ställt också henne inför utmaningar. På en liten ort var det ändå lätt att hänga med resten av gänget, även om Anni inte skulle ha kunnat delta i scoutverksamheten helt utan specialarrangemang. Till exempel under lägren cyklar Anni när de andra går långa sträckor.

– Jag hör ofta elaka kommentarer och förundran över min längd. Men det händer aldrig i scouterna trots att det är en fysisk hobby. Jag har varit med så länge att alla redan känner min cykel och vet varför jag behöver den. I scouterna har jag alltid fått vara helt och hållet mig själv, säger en glad Anni.

En scout är inte ensam

Scouterna var särskilt viktiga för Anni i slutet av lågstadiet. Hennes familj hade nyss flyttat, och plötsligt befann sig Anni i en situation där hon knappt hade några vänner i skolan eller i sitt bostadsområde.

– Lyckligtvis hade jag ändå så många scoutvänner att jag inte var helt ensam. Scouting är ett utmärkt sätt att få kompisar och lära känna nya människor. I scouterna har jag också blivit mera självsäker. – Till exempel på scouternas konfirmationsläger kände jag ingen i början, men har fortfarande kontakt med alla. Det ska bli härligt att träffa alla bekanta igen på storlägret Roihu sommaren 2016, berättar Anni.

Påhittighet bär långt

Anni beskriver scoutingen som ett äventyr där man får göra mycket som annars skulle förbli ogjort.

– Till exempel storlägrens programdalar med sina klätterväggar och andra aktiviteter har varit fina upplevelser. Trots utmaningarna kommer man långt med lite påhittighet och hjälp från andra! Jag har inte behövt specialarrangemang särskilt ofta, men en gång blev jag buren på ryggen när mina krafter tog slut halvvägs, berättar Anni med ett skratt.

Förutom överlevnadsfärdigheter berättar Anni att hon också fått sin positiva livsinställning från scouterna.
– Det gäller att vara fördomsfri och öppen för allt nytt! När man har en grupp som stöd och själv kommer ihåg att hjälpa andra klarar man sig alltid, säger Anni självsäkert.

Text: Laura Malinen / Finlands scouter

Anita vill jobba på hotell

– När jag gick till skolan på morgonen såg jag mamma och mina syskon för sista gången. Jag har ingen aning om var de är nu, säger 15-åriga Anita om händelserna för fyra år sedan. – Jag är utom mig av oro då jag inte vet vad som hänt mamma. Anita som kommer från Rutshuru […]

Läs mer »

– När jag gick till skolan på morgonen såg jag mamma och mina syskon för sista gången. Jag har ingen aning om var de är nu, säger 15-åriga Anita om händelserna för fyra år sedan. – Jag är utom mig av oro då jag inte vet vad som hänt mamma.

Anita som kommer från Rutshuru i Kongo var en glad skolelev. Hon tyckte om att gå i skolan och gillade särskilt franska och matematik, och hon hade många vänner. Men en dag förändrades allt.

– Vi var i skolan när lärarna plötsligt sade till oss att fly. Vi sprang med de andra eleverna och blev beskjutna. Mina vänner föll bredvid mig. Också jag blev rispad av en kula och föll till marken. När soldaterna kom spelade jag död. De märkte inte att jag var vid liv, och kastade döda kroppar på mig. Då miste jag medvetandet, berättar Anita.

Röda Korsets anställda fann Anita under likhögen och hjälpte henne till ett sjukhus. På grund av bombningar måste sjukhuset evakueras och Anita hamnade i Uganda i flyktinglägret Rwamwanja.

Under fyra års tid har hon försökt leta efter sin mamma. Utan resultat. – Jag försökte fortsätta med skolan men jag kunde inte koncentrera mig. Jag bara grät, berättar Anita. Nu bor hon i en fosterfamilj som behandlar henne väl, men som inte till exempel bekostar hennes kläder. Även om Anita gärna skulle fortsätta sin skolgång måste hon försöka hitta ett arbete för att kunna skaffa de tillbehör hon behöver. – Jag kan inte gå till skolan utan skor. Från Anitas fosterhem tar det tre timmar att gå till centrum av flyktinglägret.

Trots de upprivande upplevelserna verkar Anita vara en stark ung kvinna. Hon har en intagande glad, öppen och social personlighet. Anita berättar att hon njuter av att lyssna på musik eftersom det hjälper henne motverka stress och för bort tankarna från alla svåra minnen. Favoritartisten är Rihanna.

Nu ser livet äntligen ljusare ut. Anita har godkänts till en yrkesutbildning som inleds i flyktinglägret Rwamwanja med finansiering från Gemensamt Ansvar. Hon valde hotellbranschen som utbildningsområde. – Jag vill lära mig kundservicefärdigheter och engelska för att kunna jobba på hotell i framtiden. Mitt liv behöver en riktning och vuxen vägledning för att jag ska uppnå mina mål, säger en beslutsam Anita.

Varning för utslagning

Ingen utbildning efter grundskolan, ingen studieplats, inget jobb. Alltför många unga riskerar hamna på samhällets efterkälke. I Finland lever, beroende på räknesättet, uppskattningsvis mellan några tusen och hundra tusen unga som klassificeras som utslagna. De vanligaste uppskattningarna rör sig kring 40 000–50 000 unga, vilket utgör cirka 6–8 procent av hela åldersklassen 15–24 år. Utslagning […]

Läs mer »

Ingen utbildning efter grundskolan, ingen studieplats, inget jobb. Alltför många unga riskerar hamna på samhällets efterkälke.

I Finland lever, beroende på räknesättet, uppskattningsvis mellan några tusen och hundra tusen unga som klassificeras som utslagna. De vanligaste uppskattningarna rör sig kring 40 000–50 000 unga, vilket utgör cirka 6–8 procent av hela åldersklassen 15–24 år. Utslagning har nästan alltid sin grund i mobbning, diskriminering eller problem i familjens ekonomi. Också barnskyddsbeslut och användning av psykofarmaka ökar risken.

Trots att största delen av de unga finländarna mår bra är de ökande skillnaderna i ungas välbefinnande ett allvarligt problem. Problemen hopar sig hos samma ungdomar. I värsta fall leder spiralen till en fullständig och långvarig utslagning från samhället, så att den unga riskerar växa upp
till en utslagen vuxen. Ofta fortsätter problemen i samma familj över flera generationer.

Utslagningen av unga är inte bara en enorm mänsklig tragedi som i värsta fall följer människan genom hela livet, utan också en mycket allvarlig samhällsekonomisk fråga. Det är svårt och mycket dyrt att lösa komplicerade och långvariga problem hos unga. En ung människa som blir utslagen för livet har beräknats kosta samhället cirka 1,2 miljoner euro under sin livstid. Förebyggande arbete är nyckeln till bekämpningen av utslagning.