De ungas nöd doldes bakom masken. Nu behövs din hjälp!

Psykiska problem och utmattning ökar nu kraftigt bland unga. Pandemitiden har lämnat sina spår i de ungas liv och många har det svårt och behöver hjälp. Vi måste reagera på de ungas nöd nu.

Rötterna till problemen går djupt. De har sitt ursprung i samhällets allt hårdare krav och en kultur som utgår ifrån att man ska klara sig själv. De unga känner sig ensamma. Alltför många upplever depression, utmattning, hopplöshet och tröstlöshet.

Det är svårt att själv finna en väg ut ur situationen. Sorgligt nog har flera undersökningar visat att många unga har förlorat hoppet ställda inför en osäker framtid.

Den utdragna pandemin har skapat flera problem och förvärrat krisen och därmed prövat de unga såväl i Finland som globalt ute i världen.

I utvecklingsländerna är verkligheten ännu bistrare. Den hjälp som Gemensamt Ansvar förmedlar till sina internationella objekt inleds ofta med att man tryggar tillgången till dricksvatten och näring, och ser till att barn och unga får gå i skola i stället för att börja arbeta eller gifta sig alltför tidigt.

Vi kan alla hjälpa

Barnen och de unga är det värdefullaste vi har. De är vår framtid överallt i världen. Vi får inte lämna de unga ensamma. Temat för årets Gemensamt Ansvar-insamling, BIDRA TILL MIN MORGONDAG, lyfter fram de ungas nöd och deras känsla av hopplöshet.

Gemensamt ansvar innebär att vi alla bär ansvar för våra barn och unga. Tillsammans kan vi se till att alla barn och unga har trygga vuxna vid sin sida.

Gemensamt Ansvar 2022 samlar in medel för verksamhet som ska engagera fler närvarande vuxna i de ungas vardag. Vuxna som kan lyssna och dela ungdomstidens sårbara känslor och ge stöd och handledning i svåra stunder.

Med hjälp av insamlingen skapar vi en framtid och hopp för ensamma och mobbade barn och unga som just nu kämpar med olika slags svårigheter i livet. Var och en av oss kan vara svaret på de ungas nöd. Ge barn och unga en ljusare framtid.

GE ETT BIDRAG TILL INSAMLINGEN GEMENSAMT ANSVAR!

Mari Leppänen
Ansvarig biskop för Gemensamt Ansvar 2022

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De unga i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/8126.

En enda trygg vuxen vid rätt tidpunkt var till hjälp

Jasmin Ruotsalainen från Nurmijärvi fick hjälp när hennes psykiska hälsa sviktade. Nu hjälper hon i sin tur andra som frivillig inom Saapas-verksamheten och som blivande sakkunnig inom ungdomsarbete.

Våren 2019 fick Jasmin diagnosen allvarlig depression. Den svåra tiden ledde till flera perioder på en sjukhusavdelning. Jasmin firade avslutningen efter sitt första år på yrkesskola, när något utlöste ett kraftigt ångestanfall.

“Jag fick en känsla av att nu gör jag det. Att nu är det tid för mig att gå. Jag satt ensam på en parkeringsplats och tänkte alla möjliga tankar. Som tur är gjorde jag ingenting utan ringde en kompis. Jag pratade med henne och grät. Sedan kom Saapas dit.”

Den vuxna från Saapas var specialungdomsledare Mallu Timonen. Hon pratade med Jasmin, talade i telefon med kompisen och ringde sedan till Jasmins pappa så att han kunde komma och hämta henne.

Ett år senare letade Jasmin upp Mallus kontaktuppgifter på nätet och skrev ett meddelande till henne: Tack för din hjälp!

FICK HJÄLP – FÖR NU HJÄLPEN VIDARE

Mallu och Jasmin började tala om Jasmins liv och situation. Mallu föreslog att Jasmin kunde komma med i Saapas-verksamheten. Saapas möter de unga på deras egna villkor ute på gatorna, på festivaler och på nätet. Saapas frivilliga är trygga, pålitliga och utbildade vuxna som lyssnar och hjälper de unga.

Jasmin gick med i verksamheten genast när hon fyllt 18. Hon deltar nu i jourarbetet vid Saapas, på gatorna och på webben, så ofta hon hinner. Hon anser att särskilt anonymiteten på webbforumet NettiSaapas sänker de ungas tröskel för att söka hjälp.

Ungdomarna känner inte heller nödvändigtvis till via vilka kanaler man kan få hjälp.

“Det är ett stort projekt att nå fram till hjälpen. I vissa fall mår man kanske inte ens tillräckligt dåligt ur sjukvårdens perspektiv. Det är verkligen sorgligt. Det finns inga mätare för att avgöra hur dåligt någon mår.”

HJÄLP MED LÅG TRÖSKEL

Det är något som Jasmin hoppas på! Hon vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att inse sitt behov av hjälp.

“Det kan nog vara en insikt när man får tala med någon trygg vuxen, till exempel en Saapas-frivillig. När någon frågar, att hur har du det, hur mår du.”

Själv har Jasmin fått hjälp från många håll, bland annat i skolan och via polikliniken för ungdomspsykiatri. Hon har också beviljats rehabiliterande psykoterapi av FPA.

Nu under coronatiden kan det vara svårare för de unga att få hjälp. Jasmin är orolig för dem. Det finns en stor risk för att man faller av kälken. För vissa kan det vara så att de enda människor de träffar under dagen är i skolan.

“När det är fråga om unga människor tänker man ofta att kriser hör till åldern. Men de unga kan också bli sjuka. Deras problem ska tas på lika stort allvar som de vuxnas problem.”

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De unga i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/8126.

I katastrofområden är behovet annu större än hos oss

Coronan har haft ödesdigra följder för de ungas skolgång och familjernas möjligheter att försörja sig i världens mest utsatta samhällen. Samuel, 18, som levt som flykting i Uganda, återvände hem till Sydsudan och söker jobb för att kunna skaffa mat till familjen och spara för sin skolgång.

I de fattigaste områdena i Östafrika har man inte alltid kunnat ordna undervisning på distans när skolan flyttades till nätet. För många unga avbröts skolgången helt. Många flickor har varit tvungna att gifta sig eller blivit gravida, och av pojkarna har många börjat jobba för att bidra till sina familjer.

Samuel, som är 18 år, levde i början av pandemin som flykting i Uganda där coronarestriktionerna var stränga. Begränsningarna i rörelsefriheten höll också flyktingarna hemma flera månader. Samuel borde ha gått ut grundskolan våren 2020 och nu gå på andra stadiet.

”Coronan förstörde min skolgång. Det känns som om min hjärna har blivit avtrubbad när jag inte haft möjlighet att lära mig något nytt”, säger Samuel.

HEMKOMSTEN INNEBÄR GLÄDJE OCH UTMANINGAR

Samuels familj återvände i september 2021 från Uganda till sin hemstad Yei i Sydsudan. I det krigsdrabbade landet var uppskattningsvis 2,2 miljoner barn borta från skolan redan före pandemin och Unicef uppskattar att pandemin avbrutit skolgången för ytterligare 2,1 miljoner barn innan skolorna i Sydsudan öppnades på nytt i april 2021.  När Samuels kompis kunde börja i skolan i Yei uppmuntrade han Samuel att återvända hem. Säkerhetssituationen i området var också klart mera stabil än tidigare.

Kostnaderna i samband med skolgången, såsom skolmaterial och skoluniform, var ändå en så enorm utgift att Samuel inte hade råd att betala dem. Att fortsätta i skolan förblev en dröm. Nu letar han efter tillfälliga jobb och hoppas kunna spara pengar till sin skolgång. Det finns inte mycket jobb efter att pandemin har minskat på affärsverksamheten och varutransporterna.

”Jag är ledsen när jag ser mina vänner och grannar gå i skola och själv söker jag bara jobb eller sitter hemma. Emellanåt försöker jag studera på egen hand med hjälp av de skolhäften jag tagit med mig från Uganda, berättar Samuel.

Situationen i Samuels familj har underlättats av Yeis fruktbara jord som är mycket lättare att odla än familjens steniga gård i flyktingbosättningen i Uganda. Samuels mamma Mary, som i praktiken är ensamförsörjare för familjens nio barn, har ändå inte sådana inkomster att hon skulle kunna stödja Samuels och hans syskons skolgång.

HJÄLP TILL ÅTERFLYTTARE

Kyrkans Utlandshjälp inledde hösten 2021 ett försörjningsprogram för att stötta de unga i Yei-området med medel från Gemensamt Ansvar. Ungdomarna erbjuds yrkesutbildning, och med hjälp av kontanta bidrag kan de familjer som återvänder till Yei skaffa mat genom att odla själv eller köpa mat. Pengarna kan också användas till skolavgifter.

I Uganda sålde Mary mat på marknaden och hon drömmer nu om att kunna göra detsamma i Yei.

När Samuel hittar arbete använder han sina inkomster för att försörja familjen.

”Samuel är så anspråkslös och omtänksam. När det inte finns mat till syskonen köper han mat till dem för de pengar som han sparat för sin skolgång. Han säger till mig att jag inte ska oroa mig”, berättar Mary

”Men ändå får jag tårar i ögonen när jag ser honom gå iväg för att söka jobb i stället för till skolan” fortsätter mamman.

Faktabox om hjälpen till Sydsudan via Kyrkans Utlandshjälp:

I Sydsudan arbetar Kyrkans Utlandshjälp i de allra mest sårbara samhällena med medel från Gemensamt Ansvar. Kyrkans Utlandshjälp hjälper familjerna med livsmedelsförsörjning och förtjänstmöjligheter. Inom ramen för försörjningsprogrammet, som inleddes hösten 2021, ska man i fortsättningen också med kontanta bidrag stötta utbildningen av barn och unga som återvänt från Uganda. Grundskolorna får hjälp med att ordna utbildning. Nödhjälp ges till de allra värst utsatta katastrofoffren, oavsett ålder, bakgrund eller kön.

DET RÄCKER INTE MED TUMMEN UPP – NU BEHÖVS PENGAR!

De unga i Finland och ute i världen behöver din hjälp. Kom med och ge ditt bidrag! Donera med MobilePay till numret 85050 eller ge en donation på adressen gemensamtansvar.fi/ga Tack! Kyrktjänsts insamlingstillstånd RA/2020/639, på Åland: ÅLR 2021/8126.

Bättre i skolan än hemma

14-åriga Elijah Namenyen Lolemwo tog senaste vår examen från grundskolan samtidigt som sin äldre bror. ─ Jag blev tvungen att berätta för pojkarna att jag inte på något sätt kunde få ihop pengar så att de båda kunde fortsätta studera på gymnasiet. Jag blev tvungen att välja och jag tänkte att den äldsta sonen stod först i tur, berättar Elijahs mamma Teresia Aliper.

Elijahs bror började på gymnasiet i höstas och Elijah blev uppmanad av sin mamma att gå tillbaka till sin gamla skola.  ─ Jag tycker det är bättre att pojken är i skolan och inte bara här hemma.

Elijah började om i sjätte klass och det verkar inte bekomma honom. – Studierna är nu lättare eftersom jag redan har gått igenom de här sakerna en gång.

Elijahs familj fick tidigare sin försörjning från boskapsuppfödning, liksom nästan alla invånare i den mycket fattiga Turkana-provinsen i nordvästra Kenya. Men familjen förlorade alla sina djur till boskapstjuvar. ─ De dödade också min man och jag blev ensam med fem barn. Då beslöt jag mig för att flytta närmare staden, berättar Teresia.

Elijah minns att fadern inte tyckte om tanken på att barnen skulle gå i skola. ─ Han sa att något hemskt kommer att hända oss om vi går i skolan. Pappa hade velat att jag skulle ha vallat djur. Men mamma krävde att jag måste gå i skola, minns Elijah.

Brytningstiden mellan en traditionell herdekultur och en världsbild som värderar utbildning syns mycket tydligt i regionen. Torka till följd av klimatförändringen har gjort boskapsuppfödning till en mycket osäker näring. Det finns inte tillräckligt med vatten och färskt bete för djuren och de svälter därför ihjäl. Kor och getter producerar inte längre mjölk som förut och man kan inte äta köttet från ett djur som dött. Många föräldrar ser utbildning som det enda sättet för barn och unga har att klara sig och få ett bättre liv.

Elijahs mamma beskriver sonen som flitig och intelligent. ─ Jag kan inte komma ihåg att han någonsin skulle ha misslyckats i ett prov. Att göra sammanfattningar och repetera saker hjälper en att minnas, säger Elijah. − Eftersom vi inte har el hemma försöker jag se till att ta mig tid och hinna göra läxorna före solnedgången.

Eftersom brodern studerar vid en internatskola har Elijah som familjens äldsta barn ett stort ansvar. Före och efter skolan hjälper Elijah sin mamma med hushållsarbetet, han hämtar vatten och letar efter ved. Vedförsäljning är familjens enda inkomstkälla. Dessutom hämtar han vatten åt en annan familj mot en liten ersättning.

Elijah gillar samhällslära och skulle en dag vilja arbeta som lärare. – Jag tror att jag skulle få barnen att förstå saker och jag kan också hålla disciplin i klassen. Om det blir ledig tid över brukar Elijah spela fotboll med sina kompisar i den uttorkade flodfåran.

Mamman har tre levnadsregler för sina barn. Förlita er på Guds hjälp, studera flitigt så att ni får ett bra jobb och skada aldrig någon annan.

Foto: Tatu Blomqvist / FCA

Drömyrket sprider ljus i livet

Oonas barndom var inte lätt. Mamman var likgiltig och frånvarande och behandlade inte sina barn väl. Det rådde brist på allt och hungern var närvarande så gott som dagligen. – Man fick inte själv ta någonting ur kylskåpet och många gånger blev jag tvungen att stå i brödkö, eftersom det inte fanns några andra alternativ, berättar Oona.

Ända sedan Oona var liten var hon strängt förbjuden att berätta något om sina hemförhållanden för någon utomstående. – Ingen märkte vår nöd för vi var snälla och skötsamma och vi störde ingen. Det var först i gymnasiet som Oona vågade sig till skolpsykologen och så småningom började berätta om sitt liv.

Psykologen ansåg att en barnskyddsanmälan måste göras och med barnskyddets hjälp fick Oona möjlighet att stå på egna ben. Hon fann sin framtidsdröm: att träna djur. Studierna för yrkesexamen krävde dock arbetslivserfarenhet eller avläggandet av en avgiftsbelagd förberedande utbildning.

Oonas dröm om att bli djurtränare hade kunnat förbli bara en dröm om hon inte hade fått bidrag för den förberedande utbildningen via församlingens diakoniarbete. – Jag är väldigt, väldigt tacksam för den hjälp jag har fått från församlingen. Det har gjort att jag kunnat få mitt drömyrke och det ljus jag nu har i min vardag.

Foto: Ville Räty / Kuutti Rocks Oy

 

Bettys stora hjärta

I nordvästra Kenya i området Turkana bor 16-åriga Betty Akori Lochondo som ensam tar hand om sin gamla mormor och sin 3-åriga son. – Mormor har uppfostrat mig och hon är som en mamma för mig. Min egen familj behandlade mig inte väl, säger Betty. Mormors hydda står på sned och håller nästan på att rasa ihop, men Betty försöker sitt bästa.

På morgonen tvättar hon sin son och hjälper sin mormor med morgonbestyren. Om de har något att äta förbereder Betty en liten måltid innan hon går till skolan. – Min mamma tar ibland hand om min son när jag är i skolan, men Brighton är också så fäst vid mormor att han gärna är med henne. Mormors ben bär inte längre, men kusinerna som bor i närheten hjälper mormor om dagarna med att ta hand om pojken.

– Under skolloven arbetar jag så mycket som möjligt för att kunna ta hand om min familj. Under skolåret är det svårare. Om vi inte har något så försöker jag också hitta något litet arbete om kvällarna. Jag tvättar kläder eller lagar mat åt andra människor och det får jag lite pengar för. Betty tycker om matlagning. Om hon inte skulle behöva tänka på pengar skulle hon tillreda en måltid av spagetti och höna.

Mormor Namoe Jalinga beskriver Betty som väldigt omtänksam. När den heta sanden bränner mormors fot lägger Betty sin egen sandal under den. När mormor är trött lyfter flickan henne i sina armar, hjälper henne att lägga sig ner och erbjuder vatten. Hon talar tydligt och med högre röst så att mormor ska höra bättre. En större ömhet är svår att föreställa sig.

Enligt områdets nomadtraditioner gifte sig Betty väldigt ung. Mannen behandlade henne dåligt och Betty återvände till sin mormor. – När jag fick ett barn trodde jag att jag var vuxen. Lärarna i min nuvarande skola övertalade mig ändå att återvända till skolan, säger Betty. – Jag är bara i femte klass i grundskolan, men de sa att åldern inte har någon betydelse. Huvudsaken är   att du återvänder till skolan och koncentrerar dig på att lära dig.

Det har Betty försökt göra. Mest tycker hon om matematik och eftersom hon är en effektiv elev hinner hon oftast göra läxorna redan under skoldagen på de längre rasterna.

– I skolan upplever jag att samtalen på tu man hand med de kvinnliga lärarna är det allra viktigaste. De uppmuntrar mig att försöka mitt bästa och att fortsätta skolgången så att jag ska kunna uppnå mina drömmar. I framtiden vill jag arbeta som lärare. Inne i den lutande hyddan har den lilla pojken Brighton kurat ihop sig i mormors famn.

Foto: Tatu Blomqvist / FCA

Från skygg flicka till stark ung kvinna

”Redan som 8-åring visste jag att jag vill gå med i scouterna så fort som möjligt, trots att jag inte kände någon scout sedan tidigare. Nu, över tio år senare, skulle jag när som helst vara beredd att fatta samma beslut, för den där lilla flickans beslut har jag aldrig ångrat.

Jag är säker på att jag inte hade fått uppleva så många olika saker med någon annan hobby. Jag har lärt känna många nya, fantastiska människor, tagit steget ut ur min bekvämlighetszon och lärt mig färdigheter som hjälper mig klara av vilken situation som helst. Förutom att jag sprungit omkring i ösregn över 700 kilometer hemifrån tillsammans med över 10 000 scouter och sovit i tält under sommarens värsta åskväder har jag också sjungit låten Kun tänään lähden på Tammerfors järnvägsstation med drygt tjugo personer jag träffat för första gången två dagar tidigare.

Tröstande axel, lyssnande öron

Även om jag är bekväm av mig har jag testat mina yttersta gränser genom att vandra tiotals kilometer trots hemlängtan. Jag har också överraskat mig själv genom att inte känna mig rädd eller obekväm sittande vid lägerelden på en okänd holme. Jag kände mig inte heller jäktad som jag brukar. Jag kände att jag gärna stannat längre i det ögonblicket, som om jag återfått något jag länge saknat.

Det bästa med scouterna har ändå varit de människor som jag fått sitta med på ett tak mitt i skogen för att spänt höra hockey-VM avgöras i radio, som jag legat med i en gammal buss iklädd en gul overall som assistent i en flygolycksövning, och som jag skrattat mig fördärvad med åt roliga minnen medan vi planerat liknande äventyr för framtiden. De där människorna som inte lämnat mig ensam när alla andra gjort det.

I scouterna har jag aldrig varit den ”plugghäst” eller ”tjockis” jag varit för största delen av de människor som fanns i min vardag särskilt under åren i slutet av lågstadiet och början av högstadiet.  I de värsta och mest desperata stunderna har jag funnit en tröstande axel, lyssnande öron och en hand som hjälpt mig upp från bottnen gång på gång.

I scouterna har jag varit flickan som vet vad man ska göra till exempel när man är rädd för getingar, och jag har fått förverkliga och utveckla mig själv precis som jag är utan att känna mig ett dugg sämre än någon annan. Jag har varit en av de andra – en del av gruppen. Jag har klarat, kunnat och fått göra och pröva på mer än jag annars skulle ha vågat utan att någon också i den situationen kommit och talat om för mig hur dålig jag är.

I scouterna är jag viktig

I scouterna har jag fått känna mig viktig, betydelsefull och värdefull. Jag har fått känna att det jag gör spelar en roll. När jag gick i nian och tillsammans med en vän började leda en scoutgrupp som samlades varje vecka, sju underbara tjejer, visste jag att jag tagit emot ett ansvarsfullt uppdrag. Ett uppdrag som anförtrotts just mig, eftersom man litade på att jag klarar av det. När sju par ögon väntar sig att du kan, ger råd och stödjer får du också själv lära dig att ta ansvar på ett helt nytt sätt.

Jag blev ändå inte den där modersfiguren som förutser att mjölkkartongen strax kommer att välta om hon inte flyttar undan den. Jag blev det pålitliga stöd och den trygga person som föräldrarna vågade släppa ut sina barn i skogen med för att prata, sjunga och växa upp lite varje gång vi på natten försökte få igång kaminen tillsammans för att inte behöva frysa på morgonen. Jag lärde mig att schemalägga, ta hand om andra, hantera flera saker samtidigt, vara en förebild för andra, göra mitt bästa och vara lite mera äventyrlig. Dessa färdigheter har jag haft nytta av i skolan, när jag sökt jobb och när jag arbetat i några år redan – och vem vet vad framtiden för med sig?

Vissa dagar känner jag att jag inte vet vad jag skulle göra utan scouterna. Om jag hade orkat med att bli mobbad under nästan hela grundskolan kommer jag aldrig att få veta, men stödet från mina scoutkompisar – såväl barn och vuxna som personer i samma ålder – var oersättligt då och är det fortfarande. För tillfället studerar jag i gymnasiet, och förutom mycket annat är jag också vice styrelseordförande för skolans elevkår. Jag vet att jag klarar det enbart tack vare det självförtroende och de organiserings- och problemlösningsfärdigheter jag fått genom scouterna.

Scouterna har varit ett äventyr som hjälpt mig växa som människa. Jag är glad över att kunna säga att äventyret ännu inte är över”.

Anna Enbuske

 

Anni skickar det goda vidare

20-åriga Annis scoutkarriär började redan vid sex års ålder hos vargungarna. Anni som drömmer om att jobba med unga hjälper gärna handikappscouter som behöver särskilt stöd till exempel på läger. – Jag vill hjälpa handikappscouterna för att jag vill skicka goda handlingar vidare, berättar Anni.

Hon vet av egen erfarenhet hur det känns att behöva hjälp. Hennes längd på 135 centimeter har ställt också henne inför utmaningar. På en liten ort var det ändå lätt att hänga med resten av gänget, även om Anni inte skulle ha kunnat delta i scoutverksamheten helt utan specialarrangemang. Till exempel under lägren cyklar Anni när de andra går långa sträckor.

– Jag hör ofta elaka kommentarer och förundran över min längd. Men det händer aldrig i scouterna trots att det är en fysisk hobby. Jag har varit med så länge att alla redan känner min cykel och vet varför jag behöver den. I scouterna har jag alltid fått vara helt och hållet mig själv, säger en glad Anni.

En scout är inte ensam

Scouterna var särskilt viktiga för Anni i slutet av lågstadiet. Hennes familj hade nyss flyttat, och plötsligt befann sig Anni i en situation där hon knappt hade några vänner i skolan eller i sitt bostadsområde.

– Lyckligtvis hade jag ändå så många scoutvänner att jag inte var helt ensam. Scouting är ett utmärkt sätt att få kompisar och lära känna nya människor. I scouterna har jag också blivit mera självsäker. – Till exempel på scouternas konfirmationsläger kände jag ingen i början, men har fortfarande kontakt med alla. Det ska bli härligt att träffa alla bekanta igen på storlägret Roihu sommaren 2016, berättar Anni.

Påhittighet bär långt

Anni beskriver scoutingen som ett äventyr där man får göra mycket som annars skulle förbli ogjort.

– Till exempel storlägrens programdalar med sina klätterväggar och andra aktiviteter har varit fina upplevelser. Trots utmaningarna kommer man långt med lite påhittighet och hjälp från andra! Jag har inte behövt specialarrangemang särskilt ofta, men en gång blev jag buren på ryggen när mina krafter tog slut halvvägs, berättar Anni med ett skratt.

Förutom överlevnadsfärdigheter berättar Anni att hon också fått sin positiva livsinställning från scouterna.
– Det gäller att vara fördomsfri och öppen för allt nytt! När man har en grupp som stöd och själv kommer ihåg att hjälpa andra klarar man sig alltid, säger Anni självsäkert.

Text: Laura Malinen / Finlands scouter

Anita vill jobba på hotell

– När jag gick till skolan på morgonen såg jag mamma och mina syskon för sista gången. Jag har ingen aning om var de är nu, säger 15-åriga Anita om händelserna för fyra år sedan. – Jag är utom mig av oro då jag inte vet vad som hänt mamma.

Anita som kommer från Rutshuru i Kongo var en glad skolelev. Hon tyckte om att gå i skolan och gillade särskilt franska och matematik, och hon hade många vänner. Men en dag förändrades allt.

– Vi var i skolan när lärarna plötsligt sade till oss att fly. Vi sprang med de andra eleverna och blev beskjutna. Mina vänner föll bredvid mig. Också jag blev rispad av en kula och föll till marken. När soldaterna kom spelade jag död. De märkte inte att jag var vid liv, och kastade döda kroppar på mig. Då miste jag medvetandet, berättar Anita.

Röda Korsets anställda fann Anita under likhögen och hjälpte henne till ett sjukhus. På grund av bombningar måste sjukhuset evakueras och Anita hamnade i Uganda i flyktinglägret Rwamwanja.

Under fyra års tid har hon försökt leta efter sin mamma. Utan resultat. – Jag försökte fortsätta med skolan men jag kunde inte koncentrera mig. Jag bara grät, berättar Anita. Nu bor hon i en fosterfamilj som behandlar henne väl, men som inte till exempel bekostar hennes kläder. Även om Anita gärna skulle fortsätta sin skolgång måste hon försöka hitta ett arbete för att kunna skaffa de tillbehör hon behöver. – Jag kan inte gå till skolan utan skor. Från Anitas fosterhem tar det tre timmar att gå till centrum av flyktinglägret.

Trots de upprivande upplevelserna verkar Anita vara en stark ung kvinna. Hon har en intagande glad, öppen och social personlighet. Anita berättar att hon njuter av att lyssna på musik eftersom det hjälper henne motverka stress och för bort tankarna från alla svåra minnen. Favoritartisten är Rihanna.

Nu ser livet äntligen ljusare ut. Anita har godkänts till en yrkesutbildning som inleds i flyktinglägret Rwamwanja med finansiering från Gemensamt Ansvar. Hon valde hotellbranschen som utbildningsområde. – Jag vill lära mig kundservicefärdigheter och engelska för att kunna jobba på hotell i framtiden. Mitt liv behöver en riktning och vuxen vägledning för att jag ska uppnå mina mål, säger en beslutsam Anita.

Varning för utslagning

Ingen utbildning efter grundskolan, ingen studieplats, inget jobb. Alltför många unga riskerar hamna på samhällets efterkälke.

I Finland lever, beroende på räknesättet, uppskattningsvis mellan några tusen och hundra tusen unga som klassificeras som utslagna. De vanligaste uppskattningarna rör sig kring 40 000–50 000 unga, vilket utgör cirka 6–8 procent av hela åldersklassen 15–24 år. Utslagning har nästan alltid sin grund i mobbning, diskriminering eller problem i familjens ekonomi. Också barnskyddsbeslut och användning av psykofarmaka ökar risken.

Trots att största delen av de unga finländarna mår bra är de ökande skillnaderna i ungas välbefinnande ett allvarligt problem. Problemen hopar sig hos samma ungdomar. I värsta fall leder spiralen till en fullständig och långvarig utslagning från samhället, så att den unga riskerar växa upp
till en utslagen vuxen. Ofta fortsätter problemen i samma familj över flera generationer.

Utslagningen av unga är inte bara en enorm mänsklig tragedi som i värsta fall följer människan genom hela livet, utan också en mycket allvarlig samhällsekonomisk fråga. Det är svårt och mycket dyrt att lösa komplicerade och långvariga problem hos unga. En ung människa som blir utslagen för livet har beräknats kosta samhället cirka 1,2 miljoner euro under sin livstid. Förebyggande arbete är nyckeln till bekämpningen av utslagning.

Utan utbildning, jobb och framtid

Ugandas befolkning är en av världens yngsta. Cirka 70 procent av befolkningen är yngre än 25 år. Möjligheterna till yrkesutbildning efter grundskolnivån är ändå nästan obefintliga och ungdomsarbetslösheten enorm, enligt vissa uppskattningar rentav över 80 procent.

Särskilt unga flyktingar riskerar utslagning. Förutom den otillräckliga utbildningen försvårar också bristen på språkkunskaper sysselsättningen. Sysslolösheten som fortsätter dag efter dag suger in unga i en spiral av nedstämdhet och förtvivlan. Många unga är också allvarligt traumatiserade efter att ha sett sina föräldrar dödas eller själva blivit offer för sexuellt våld.

Uganda är känt för sin öppna flyktingpolitik och landet inhyser för tillfället cirka 700 000 flyktingar. Drygt en tredjedel av dem har flytt det urskiljningslösa våldet mot civila som beväpnade grupper gör sig skyldiga till för att sprida skräck i det västra grannlandet Kongo. Bakom konflikten i östra Kongo ligger många ekonomiska orsaker, bland annat kampen om områdets oerhörda naturresurser såsom guld, diamanter och sällsynta mineraler. Denna ohyggliga kamp kännetecknas av våldtäkter, barnsoldater och barnarbete under tvång.

De flyktingar som bor i Uganda har rätt att studera, röra sig och arbeta fritt i landet. I praktiken uppfylls inte dessa rättigheter. De unga flyktingarna och fattiga ugandierna ser utbildningen som sin enda chans att uppnå ett självständigt liv och försörja sig själva.