Från skygg flicka till stark ung kvinna

”Redan som 8-åring visste jag att jag vill gå med i scouterna så fort som möjligt, trots att jag inte kände någon scout sedan tidigare. Nu, över tio år senare, skulle jag när som helst vara beredd att fatta samma beslut, för den där lilla flickans beslut har jag aldrig ångrat.

Jag är säker på att jag inte hade fått uppleva så många olika saker med någon annan hobby. Jag har lärt känna många nya, fantastiska människor, tagit steget ut ur min bekvämlighetszon och lärt mig färdigheter som hjälper mig klara av vilken situation som helst. Förutom att jag sprungit omkring i ösregn över 700 kilometer hemifrån tillsammans med över 10 000 scouter och sovit i tält under sommarens värsta åskväder har jag också sjungit låten Kun tänään lähden på Tammerfors järnvägsstation med drygt tjugo personer jag träffat för första gången två dagar tidigare.

Tröstande axel, lyssnande öron

Även om jag är bekväm av mig har jag testat mina yttersta gränser genom att vandra tiotals kilometer trots hemlängtan. Jag har också överraskat mig själv genom att inte känna mig rädd eller obekväm sittande vid lägerelden på en okänd holme. Jag kände mig inte heller jäktad som jag brukar. Jag kände att jag gärna stannat längre i det ögonblicket, som om jag återfått något jag länge saknat.

Det bästa med scouterna har ändå varit de människor som jag fått sitta med på ett tak mitt i skogen för att spänt höra hockey-VM avgöras i radio, som jag legat med i en gammal buss iklädd en gul overall som assistent i en flygolycksövning, och som jag skrattat mig fördärvad med åt roliga minnen medan vi planerat liknande äventyr för framtiden. De där människorna som inte lämnat mig ensam när alla andra gjort det.

I scouterna har jag aldrig varit den ”plugghäst” eller ”tjockis” jag varit för största delen av de människor som fanns i min vardag särskilt under åren i slutet av lågstadiet och början av högstadiet.  I de värsta och mest desperata stunderna har jag funnit en tröstande axel, lyssnande öron och en hand som hjälpt mig upp från bottnen gång på gång.

I scouterna har jag varit flickan som vet vad man ska göra till exempel när man är rädd för getingar, och jag har fått förverkliga och utveckla mig själv precis som jag är utan att känna mig ett dugg sämre än någon annan. Jag har varit en av de andra – en del av gruppen. Jag har klarat, kunnat och fått göra och pröva på mer än jag annars skulle ha vågat utan att någon också i den situationen kommit och talat om för mig hur dålig jag är.

I scouterna är jag viktig

I scouterna har jag fått känna mig viktig, betydelsefull och värdefull. Jag har fått känna att det jag gör spelar en roll. När jag gick i nian och tillsammans med en vän började leda en scoutgrupp som samlades varje vecka, sju underbara tjejer, visste jag att jag tagit emot ett ansvarsfullt uppdrag. Ett uppdrag som anförtrotts just mig, eftersom man litade på att jag klarar av det. När sju par ögon väntar sig att du kan, ger råd och stödjer får du också själv lära dig att ta ansvar på ett helt nytt sätt.

Jag blev ändå inte den där modersfiguren som förutser att mjölkkartongen strax kommer att välta om hon inte flyttar undan den. Jag blev det pålitliga stöd och den trygga person som föräldrarna vågade släppa ut sina barn i skogen med för att prata, sjunga och växa upp lite varje gång vi på natten försökte få igång kaminen tillsammans för att inte behöva frysa på morgonen. Jag lärde mig att schemalägga, ta hand om andra, hantera flera saker samtidigt, vara en förebild för andra, göra mitt bästa och vara lite mera äventyrlig. Dessa färdigheter har jag haft nytta av i skolan, när jag sökt jobb och när jag arbetat i några år redan – och vem vet vad framtiden för med sig?

Vissa dagar känner jag att jag inte vet vad jag skulle göra utan scouterna. Om jag hade orkat med att bli mobbad under nästan hela grundskolan kommer jag aldrig att få veta, men stödet från mina scoutkompisar – såväl barn och vuxna som personer i samma ålder – var oersättligt då och är det fortfarande. För tillfället studerar jag i gymnasiet, och förutom mycket annat är jag också vice styrelseordförande för skolans elevkår. Jag vet att jag klarar det enbart tack vare det självförtroende och de organiserings- och problemlösningsfärdigheter jag fått genom scouterna.

Scouterna har varit ett äventyr som hjälpt mig växa som människa. Jag är glad över att kunna säga att äventyret ännu inte är över”.

Anna Enbuske