Hungern är en välbekant gäst även i Finland

”Efter att förra månadens räkningar var betalda hade jag 1,95 euro kvar.” Detta konstaterade från en helt vanlig finländsk husmor får en att haja till: mitt i allt överflöd finns det många finländare som kämpar längst ut i marginalerna i fråga om utkomst.

Också statistiken ger en karg bild av finländarnas vardag. Enligt en undersökning gjord av Institutet för hälsa och välfärd har cirka 440 000 finländare inkomster som inte räcker till för en rimlig minimikonsumtion, inkomsterna underskrider alltså den så kallade minimibudgeten. Exempelvis i huvudstadsregionen innebär detta en inkomst på 1 234 euro för en person som lever ensam, bor på hyra och är under 65 år. Ännu fler, eller 660 000 finländare, lever under EU:s gräns för relativ fattigdom. Deras inkomster är mindre än 60 % av befolkningens genomsnittliga disponibla inkomst.

Omöjliga val

Små inkomster återspeglas ofrånkomligen även på matbordet, Finländsk hunger handlar inte så mycket om direkt brist på mat, utan om att tvingas göra svåra val. Ska jag amortera på lånet, betala räkningar, köpa medi­ciner, betala barnens aktiviteter eller köpa mat?

Oväntade livskriser, sjukdom eller arbetslöshet kan snabbt få ekonomin att gå överstyr och inkomstnivån att kollapsa, men inkomsterna försvinner ingenstans i en handvändning. Trots motgångar försöker människorna enträget att klara sig själva och in i det sista betala sina skulder och avgifter. För människor med låga inkomster kan exempelvis oskäligt höga boendekostnader eller t.ex. att tvättmaskinen går sönder göra att ekonomin blir ansträngd utan att några särskilda kriser inträffar. I dessa situationer är den enda möjliga utvägen för många att knappa in på maten.

Matutdelning lindrar den värsta hungern

Enligt Kyrktjänst rf som samordnar distributionen av EU:s livsmedelsstöd omfattades år 2016 cirka 106 000 personer av mathjälpen. Av dem var största delen ensam­försörjare, låginkomsttagare, människor som lever på utkomststöd, deltidsanställda och åldringar som hankar sig fram på små pensioner.

− I välfärdsstater är fattigdomen i stor utsträckning relativ, det vill säga största delen har mat och tak över huvudet. Trots det hade över en femtedel av dem som besöker brödköerna åren 2012–2013 upplevt hunger fortlöpande eller ganska ofta, berättar fattigdomsforskaren Maria Ohisalo.

Låga inkomster ger en upplevelse av utanförskap, för såväl barn som vuxna. − En fattig människa hungrar inte nödvändigtvis bara efter mat, utan efter hela det liv som människorna runtomkring lever, tillägger bidragsbere­dare Jaakko Kiilunen från Kyrkans diakonifond.

Mathjälp hör inte hemma i ett välfärdssamhälle

Mathjälp är en snabb respons på akut nöd och ett sätt att på bred front nå ut till människor i svårigheter.

− I välfärdsstater borde ingen bli tvungen att förlita sig på mathjälp, som finns tillgänglig någonstans och för vissa men inte nödvändigtvis för alla och överallt – såsom tanken är med den offentliga sociala tryggheten. Arbete borde betala tillräckligt för att man ska kunna leva på det och den sociala tryggheten borde vara tillräcklig för att man ska klara sig. Man borde också ha en möjlighet att därifrån kunna ta sig tillbaka till arbetslivet, betonar Ohisalo.

Hon hoppas att vi skulle våga satsa mer pengar på förebyggande åtgärder, som man vet både sparar pengar och eliminerar mänskligt lidande. Exempelvis för barn och ungdomar kan rätten till hälsosam och näringsriktig mat i skolan och på daghem täppa till de hål i näringsintaget som kan uppstå när maten hemma är bristfällig.

Källor:

Institutet för hälsä och välfärd: Suomen sosiaalinen tila 4/2017, Perusturvan riittävyys ja köyhyys, oktober 2017
Statistikcentralen, Inkomstfördelningsstatistik
Kyrktjänst rf: Utdelningen av EU:s livsmedelsstöd 2016