När leendet återvände

– Bombanfallen blev allt värre. Hela staden var i kaos. Pappa ville inte åka men slutligen lyckades vi övertala honom att komma med. Vi betalade för skjuts till gränstrakterna. Det var natt och vi vandrade i timtal över kullarna. Småbarnen fick sömnmedel för att vi skulle
kunna röra oss alldeles tyst. Plötsligt vaknade ett av barnen och började gråta, vi belystes av lampor, och jag var säker på att vi skulle bli avslöjade.

Så här berättar 20-åriga Fatima Hariri som bor i flyktinglägret Za ́atari i Jordanien om sin flykt från Syrien. Det allra svåraste var för henne att lämna studierna och vännerna. – Hemma i Syrien höll jag just på att fundera på vad jag ville studera. När vi var tvungna att fly kändes det som om alla drömmar dog. Ungefär samtidigt slutade också mitt äktenskap, som jag ingått som 15-åring, i skilsmässa.

I början var livet i lägret hopplöst. − Mamma grät mitt i dammet och min yngsta syster insjuknade allvarligt. Men vi var tvungna att anpassa oss, berättar Fatima. − När jag hörde talas om cirkusen tänkte jag först på en clown. Det var det enda jag kom att tänka på i samband med cirkus. Fatimas föräldrar uppmuntrade henne att gå med i den cirkusskola som Kyrkans Utlandshjälp upprätthåller i lägret, och snart avancerade hon till ledare. Nu jobbar hon deltid som ledare för yngre flickor i en hobby till vilken flickor av kulturella skäl alltjämt har en mycket hög tröskel. Många föräldrar anser att cirkus inte är ett lämpligt fritidsintresse för flickor.

På cirkusen tränar flickor och pojkar varje dag i sina egna grupper och lär sig halsbrytande konster. Men Fatima anser att cirkusen framför allt ger psykosocialt stöd. – Här får också flickorna eget utrymme och möjlighet att ge utlopp för sin energi på ett konstruktivt sätt, motiverar Fatima. − När jag kom till lägret var jag arg. Tack vare cirkusen har jag fått tillbaka mitt hopp, min glädje och mitt leende. Samma känsla
vill hon nu förmedla till cirkusskolans elever.

Se Fatimas historia i Gemensamt Ansvars tv-dokumentär.