Rose hoppas på möhligheter för de unga

17-åriga Rose och hennes familj har livslånga ärr efter sin flykt från Syrien till Jordanien. Ärren på storebrors handleder och kulhålet under scarfen på mormors huvud vittnar om de fruktansvärda upplevelser som de syriska flyktingarna tvingats genomgå.

Rose talar öppet om händelserna som ligger några år bakåt i tiden, men vågar inte använda sitt rätta namn. De övriga familjemedlemmarna vill vara helt anonyma. Det känns alltför riskabelt för dem att avslöja sin rätta identitet.

Rose, som är hemma från Syriens huvudstad Damaskus, var i skolan en av de bästa i sin klass. Hon kan lite franska och förstår också engelska ganska bra.– När oroligheterna ökade på gatorna mellan hemmet och skolan kunde vi inte längre gå i skola. Då beslöt vi att ge oss av mot Jordanien, minns Rose

En enda lång pina

Flykten blev alldeles fruktansvärd. I närheten av gränsen stoppades de och Roses pappa sköts framför ögonen på familjen. Resten av familjemedlemmarna skiljdes från varandra och alla, även barnen, arresterades.– Man frågade oss allt möjligt och till och med min treåriga lillabror misstänktes vara terrorist. Dessutom hotade man att tortera oss, berättar Rose och fortsätter: ”Jag sade till dem: ni kan göra vad som helst med mig men jag tänker inte berätta någonting för er”. Flickan var då bara 13 år gammal.

Värst led Roses äldsta bror som då var 15 år, och hennes mormor som alltjämt har kvar en kula i huvudet. ─ Vi fick varken mat eller vatten och soldaterna förödmjukade oss, säger Rose.

Efter en tid släpptes familjen trots allt. Rose minns att de följde efter bilarna eftersom de inte visste åt vilket håll de borde gå, och kom på så sätt till Jordanien.

Glädje och nytta av engelskalektioner

Rose tycker att det är svårt att känna att lägret är ens hem. Väderförhållandena är besvärliga, vägarna mellan barackerna är delvis i mycket dåligt skick och elektricitet finns inte hela tiden. Ändå har servicen blivit bättre med tiden.

Men det finns också bra saker i livet.– Jag sökte efter undervisning i engelska och fick komma med på Kyrkans Utlandshjälps engelskalektioner. Undervisningen är omfattande och jag kommer verkligen att ha nytta av språkkunskaper i framtiden, förklarar Rose.– I Syrien var jag inte särskilt populär i skolan men här kommer jag bra överens med både flickor och pojkar, och det känns trevligt.

− Jag önskar att det skulle finnas flera möjligheter för de unga här i lägret, så att vi kan bygga upp Syrien på nytt när vi en gång återvänder dit. I framtiden vill jag också kunna bidra till min familjs inkomster eftersom de alltid har uppmuntrat mig: Var inte rädd, Rose. När solen går upp   har du säkert en bättre dag framför dig.”