På landsbygden i Nepal är äldre människor ofta utlämnade åt sig själva. Gemensamt Ansvar hjälper år 2026 äldre människor också under världens fattigaste förhållanden.
Äktenskapet arrangerades av Gogal Maliks föräldrar, liksom de flesta äktenskap i samhället. I dag har Gogal, 67, och Dulari Devi Domin, 66, varit gifta i ett halvt sekel.
Paret sitter i skuggan av sitt hus, byggt av lera och trä, och flätar långsamt korgar som säljs till festdeltagare. Vid tiden för intervjun inleds i Nepal höstens – eller lokalt monsunperiodens – första större festivalsäsong inom den hinduiska befolkningen. Handflätade och målade korgar används för att bära offergåvor till templen.
Gogal och Dulari Devi tillhör dalitgruppen, den mest marginaliserade gruppen i Nepal. Det innebär att båda har vant sig vid att arbeta med olika tillfälliga arbeten ända sedan barndomen. Ingen av dem kan läsa eller skriva.
Parets hem ligger i ett område där människor och husdjur rör sig i ett ständigt flöde och där vägen lätt förvandlas till lera under monsunregnen. Husen är själbyggda och oftast bara i ett plan. Vissa familjer bor i samma utrymme som sina getter och höns.
Ett av de största problemen i samhället är att en stor del av befolkningen inte har gått i skola och att försörjningen är beroende av tillfälliga arbeten.
Avsaknaden av läs- och skrivkunnighet har haft stor inverkan på vilka möjligheter Gogal och Dulari Devi har haft i livet. Framför allt har livet präglats av fattigdom, och paret har slitit med olika tunga arbeten. Nu, när ålderdomen närmar sig och hälsan sviktar, har de tvingats fundera på nya sätt att trygga sin framtid.
Min make tar hand om mig
Gogal Maliks ena ben blev delvis invalidiserat när han var 11 år gammal. Det har begränsat hans förmåga att utföra fysiskt arbete. Samtidigt har just bristen på utbildning hindrat honom från att ta sådana arbeten som inte kräver fysisk rörlighet.
”Jag fick aldrig gå i skolan. På den tiden förstod man inte hur viktigt utbildning är. Lyckligtvis har saker och ting förändrats. Förr led människor också mer av hunger”, säger Dulari Devi.
”Förr fick vi ingen mat de dagar då det inte fanns arbete. Nu får vi stöd och mat varje dag”, fortsätter Gogal Malik.
Livet har varit svårt, men så är det också för många andra i samhället. Dulari Devi och Gogal upplever att situationen nu är ganska bra, men framtiden oroar, eftersom de, två åldrande och ofta sjuka människor, är beroende av varandra.
Paret har två söner och fem barnbarn, men de bor på andra håll. Det är inte särskilt vanligt, eftersom söner i samhället oftast stannar kvar i föräldrahemmet med sina familjer.
”Jag är ganska nöjd med livet just nu. Det har funnits svårare tider”, säger Gogal.
Hustrun som sitter bredvid nickar instämmande.
”Vi har haft hälsoproblem, men lyckligtvis kunde vi köpa mediciner. Min make tar hand om mig”, säger Dulari Devi och börjar fläta bottnen till en ny korg.
Smågrisar ger trygghet i ålderdomen i Nepal
Gogal och Dulari Devi fick för ett par år sedan stöd via Kyrkans Utlandshjälps projekt för att börja föda upp grisar. Försäljningen av smågrisarna ger dem ett viktigt tillskott till inkomsterna.
”För två år sedan fick vi våra egna tre smågrisar. Innan dess skötte vi andras grisar tills de var i försäljningsålder. Vi valde grisuppfödning eftersom det är ganska enkelt och inte kräver att man äger mark för bete”, berättar Gogal.
De håriga suggorna får dagtid ströva fritt och böka efter föda i grannskapet. På eftermiddagen återvänder de för att dia sina ivrigt hälsande smågrisar i skydd. Grisarna har tryggat parets försörjning på äldre dagar.
Fem decennier tillsammans har format två unga människor som en gång var främlingar till ett par som samarbetar till synes sömlöst.
”Min make är en bra man. Vi grälar inte. Vi har bra samtal och arbetar tillsammans”, säger Dulari Devi.
”Min hustru är lydig och gör det jag ber henne om. Jag har en bra hustru”, fortsätter Gogal Malik.
Är Gogal Malik lika lydig?
”Ja, han lyder, men på grund av sitt funktionshinder kan han inte alltid göra allt. Jag gör det han inte klarar av”, svarar hustrun.
Text: Elisa Rimaila / Kyrkans Utlandshjälp
Bilder: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp