Under ungdomstiden upplevde Gemensamt Ansvar-biskopen Kaisamari Hintikka en sommar av total ensamhet. Engagerade och beskyddande vuxna återgav tron på att livet ändå bär.
I Finland upplever var sjätte ung människa ensamhet. Det är för många. Ensamheten påverkar i betydande utsträckning förmågan att koncentrera sig i skolan och är starkt kopplad till en ökad användning av sociala medier, skolfrånvaro och psykiska problem. Så många som var tredje ung person som upplever ensamhet träffar inte jämnåriga varje vecka, inte ens över nätet.
Biskopen för Esbo stift Kaisamari Hintikka är Gemensamt Ansvar-biskop 2024. Fotot på den 12-åriga Kaisamari som hon tog med till fotograferingarna för Gemensamt Ansvar-kampanjen väcker minnen till liv. Hon skulle vilja berätta för flickan på bilden att allt blir bra ännu, att livet bär. Man behöver inte alltid veta vad som kommer att hända härnäst.
– Även om det finns stunder då allt känns förvirrande och som om ingen förstår dig, så bjuder livet på många människor som man kan få en djup kontakt med och som kan bli livslånga eller kortvariga vänner.
En sommar av total ensamhet
Kaisamari Hintikka vet också hur det är att uppleva ”total ensamhet”, som hon själv beskriver det. När hon var kring 14 år hängde hon under en vår med ett våldsamt gäng.
–Och jag fick själv också stryk riktigt ordentligt i det gänget, berättar hon.
Hintikka tror att det hade varit svårare för henne att klara av att hantera sin erfarenhet utan stödet från sina föräldrar, lärare och rektorn. Misshandeln inträffade under skolavslutningsveckan och sommaren som följde var en sommar av extrem ensamhet. Hon kunde inte säga sanningen om vad som hade hänt eftersom hon hade hotats med misshandel igen om hon berättade var misshandeln hade skett och vem som hade utfört den. Därför hittade hon på en historia om att okända hade slagit henne på väg hem från en träff med gänget.
Då Hintikka på hösten vägrade gå till skolan var föräldrarna och lärarna slagna med häpnad. Slutligen ingrep skolans rektor i situationen och fick henne att återvända. Hintikka berättar att rektorn var sträng, men ingav förtroende för att en vuxen brydde sig och tog hand om situationen.
Den sommaren gav Hintikka en viktig lärdom. Hon förstod hur ensamt det är att bli exkluderad. Hon konstaterar att det är en ögonöppnare när man upplever våld och ser hur absurt människor agerar i dessa situationer.
– När andra slår dig ber du att de ska sluta. Sedan frågar du ännu att nog är vi väl ännu vänner, nu när ni har slutat. Jag klamrade mig fast vid den tanken, att slå mig då, men lämna mig inte.
De vuxna bär ansvar
Hintikka betonar de vuxnas ansvar när det gäller att minska ensamheten och marginaliseringen bland de unga. De vuxna borde erbjudas verktyg för att ingripa i situationer där det gått snett, till exempel i skolvärlden. Det här kräver resurser av samhället och att de vuxna har både befogenheter och mod att ingripa.
Det centrala, enligt Hintikka, är att identifiera de situationer där en ung person lämnar utanför. Det är också viktigt att förhindra att mobbning och exkludering blir vanligare bland unga. De unga som upplever sig vara marginaliserade och blir exkluderade behöver uppmärksamhet och stöd för att kunna prata om sin situation.
Hintikka berättar om hur hon själv som tonåring hade en stark känsla av att ingen förstod henne och att hon var annorlunda än alla andra.
– Det hade varit jätteviktigt att hitta verktyg för att få perspektiv och inse att även kompisarna funderade över liknande saker.
Tonåringar diskuterar inte nödvändigtvis sådana här frågor sinsemellan, så det hade behövts en vuxen som liksom fungerar som spegel och hjälper en att sätta saker i proportion. Inte för att bagatellisera dem, utan för att ge perspektiv.
De vuxna som inte var en del av Hintikkas familj var betydelsefulla. Såsom för många unga var de saker hon funderade över och gjorde uppror mot förknippade med just familjen.
Hintikka minns situationer då vuxna utanför hemmet visade intresse för henne, t.ex. för hennes hobbyer.
– Plötsligt dök det en vuxen som var intresserad av mig! Till exempel minns jag en vän till mina föräldrar som ställde frågor om min redskapsgymnastikhobby. Ingen vuxen hade någonsin tidigare diskuterat med mig som en jämbördig, och jag minns ännu känslan av hur den här personen även efteråt kändes som en alldeles särskilt fantastisk människa.
Tillsammans ingjuter vi hopp
Gemensamt Ansvar 2024 fokuserar på att stärka ungas livshantering och förbättra deras möjligheter i Finland och i världens katastrofområden. Vi talar om ett framtida välbefinnande och ingjutande av hopp, betonar Hintikka.
Utbildning skapar möjligheter och framtidstro. En högklassig utbildning är viktig överallt, också här i Finland. Hintikka konstaterar att utbildning är ett viktigt sätt att förhindra marginalisering och att bryta en kedja av generationsöverskridande marginalisering. Det att vi har långa traditioner av högklassig utbildning betyder inte att vi kan se den som en självklarhet (jfr nedgången i Pisa-resultaten).
– I utvecklingsländerna har utbildning en stor betydelse när det gäller att bygga en framtid för individerna och samhällena. Att unga får möjlighet att gå i skola eller en yrkesutbildning ger dem hopp inför framtiden.
Trots att vi här och i utvecklingsländerna har olika utgångspunkter har de unga liknande frågor och utmaningar. Till exempel ungdomsarbetslösheten, som kan vara så hög som 50 procent, innebär väldiga utmaningar både för individerna och hela samhället. Bland dessa utmaningar framträder människornas gemensamma ansvar och förmåga att sätta sig in i någon annans situation
Hintikka betonar också vikten av empati. Det är en resurs som hjälper oss att förstå och ta ansvar för varandra.
– Förmågan till empati, förmågan att känna medkänsla, är det som gör oss till människor. Den hjälper oss att hitta hållbara lösningar som beaktar andra människors behov och tar ansvar för dem och som inte bara ser till våra egna behov.